Eftersök

I går morse då Matte i huset precis hade börjat varva ner efter nattjobb, ringde telefonen. 

Det var Kjell, en av jaktgrannarna som i sin tur blivit uppringd om en skadad älg som observerats då den korsade vägen.
Den skulle enligt uppgiftslämnaren vara en stor tjur med ett skadat framben.

Det var bara att packa ihop eftersöksattiraljerna och åka ut. Raija var den givna hunden i dessa sammanhang.

Två förhållsskytter var också med och efter lite diskuterande, gick de iväg till anvisade platser.
Så började vi då att gå efter den vägsträcka där älgen observerats. Ganska snart tecknade Raija där älgen tagit vägen, men några flera spår förbryllade.
Vi tog omtag och Raija började med ett gå på vinden och drog in åt skogen. Jag litade på hunden och följde.

Det blev inte långa spårandet, några hundar meter, sedan stötte vi djur som ganska hastigt lämnade platsen och for in åt skogen en bit. Raija följde och nu gick vi sakta och inriktade oss på att mota ut älgen mot förhållsskyttarna för observation. 
Efter en stund small det ett skott ... sedan tystnad. Via radion kunde konstateras att älgar kommit fram till ena skytten, som haft god tid på sig att avgöra hur skadad tjuren var. Frambenet var med största sannolikhet av, så avgörandet om skott var nödvändigt.
Älgen låg ner och vi kunde lugnt och stilla gå fram. Den "stora tjuren" befanns vara en liten fyrtaggare. I följe hade den två kvigor som efter skottet vek av och försvann i den täta snårskogen.

Ett enkelt och lyckat eftersök, men inte desto mindre en glad hund som fick ragga en älg i tidig förmiddag.

För oss tvåbenta blev det en liten kaffestund i skogen med genomgång kring eftersöket.
En rolig parantes i det hela, var att Kjells far var en av förhållsskytterna. Han har många minnen av jakter med Raijas fader Trisse.

Och förhoppningsvis får vi behålla Raija ännu ett tag som eminent eftersökshund.